Att leta efter anspelningar på Bibeln i Tintins äventyr kan te sig som att något överskatta Hergés anspråk med serien, men i vissa avsnitt av albumet "Solens tempel" är likheterna med bibliska motiv och kristen symbolik så slående att det vore stor skada att inte ägna dessa litet uppmärksamhet. Hergés tintinalbum var extremt välkomponerade, allting var genomtänkt. Han blev känd för den stora möda han lade ner på arbetet med äventyren. Det är knappast troligt att han inte menat något med sådana slående likheter med evangeliernas temata. Hergés kyrkliga bakgrund emotsäger också att han inte skulle sett parallellerna.
Hergé blev som ung placerad i ett religiöst läroverk och han inledde sin konstnärliga bana på "Le XX`eme siecle", en katolsk, starkt kyrkvänlig och nationalistisk tidning. Abbé Wallez tog sig där an den unge Hergé. Enligt Hergé har religiösa frågor "aldrig sysselsatt honom på allvar".
Han hade dock drabbats av mystieritiska kriser och hade ett erkänt stort intresse för österländsk filosofi. Varför skulle han då ägna ett äventyr med Tintin åt någon kristen tematik? Jag hoppas kunna framställa en åtminstone möjlig förklaring nedan.
Vari menar jag då att anspelningarna på Bibeln och Jesu liv består? Där finns en uppsjö likheter, allra mest frapperande är dock offerscenen och dess oemotsägliga likhet med Jesu korsfästelse. Men i det fallet är kanske skillnaden dem emellan intressantast.
I dubbeläventyret "De sju kristallkulorna"/"Solens tempel" är det inte, som man kanske skulle hålla för naturligt, huvudpersonen Tintin som motsvarar Jesus, utan dennes gode vän Kalkyl, en disträ men briljant vetenskapsman, som inte bara genom sin världsfrånvändhet visar att han inte riktigt hör till denna värld, utan också med sina vetenskapliga kunskaper i likhet med sina kolleger gör anspråk på ett högre vetande, en större förståelse av tillvaron än vi andra mäktar.
Som ett tecken på utvaldhet framstår också det faktum att det eldklot som kommer genom skorstenen hemma hos professor Bergamotte och befriar mumien av Rascar Capac också lyfter Kalkyl, men inte de övriga. Mumien befrias ur sin glasmonter, men Kalkyl lyfts sittande i sin länstol upp på bordet och höjs så över sina medmänniskor, kollegerna - representerade av Bergamotte - och vännerna - Tintin och Haddock.
Vidare kan man ta fasta på Kalkyls renhet och godhet. Kapten Haddock beskriver på sidan 47 i "De sju kristallkulorna" den just kidnappade Kalkyl (i denna analys följaktligen symboliserande den fängslade Jesus) som "en genomhygglig person" med "ett hjärta av guld" och klagar i förtvivlan "Men varför?...Varför? Kan ni förstå det?". Så ofattbart är Kalkyls öde att kaptenen drabbas av en depression med ty åtföljande handlingsförlamning, tills han, då polisen får upp ett spår efter den kidnappade, plötsligt bestämmer sig för att kämpa, att inte bara finna sig i detta orättmätiga skeende. Detta motstånd blir ett av Hergé högst medvetet genomfört avsteg från skeendet såsom det presenteras i evangelierna.
Tydligast blir dock Kalkyls roll som Jesus vid själva offrandet. Han blir - liksom Jesus blir det i Bibeln - ceremonins huvudoffer, här markerat med en från Haddocks och Tintins avvikande, mer påkostad offerskrud samt med att hans Golgatavandring från templet till offerplatsen ackompanjeras av en stor procession med orkester och kör. Tintin och Haddock förs helt simpelt ut av en handfull vakter.
På bålet - golgatakullen - har så de tre fjättrats vid varsin påle. Uppställningen påminner slående om den klassiska bilden av korsfästelsen. Här utpekas också Kalkyl allra tydligast som Jesus, han är placerad i mitten, mellan de två rövarna, Tintin och kapten Haddock. Tintin får på bålet Dismas plats, fjättrad på Kalkyls högra sida, den i kristen symbolik "förnämligare" sidan. Kalkyl, också kämpande mot den orättvisa ordningen och alltså också en rövare, placeras dock, då han trots allt inte förmår rädda Kalkyl, som Gestus på den orättfärdiga vänstra sidan.
Finns i albumen fler möjliga anspelningar på kristendomen? Till att börja med låter legenden om Rascar Capac som hämtad ur Uppenbarelsebokens domedagsprofetior: "Men det kommer en dag då Rascar Capac i bländande blixtar skall låta sig befrias av himlens eld och återvända till sin boning. Och den dagen slår straffets timma för de skyldiga". Men fler anspelningar finns.
Förloppet är klart uppdelat mellan de två volymerna av äventyret. "De sju kristallkulorna" innehåller Kalkyls brott och fängslande och utspelas uteslutande hemma i Frankrike. Den slutar med Haddocks och Tintins avfärd till Sydamerika. Denna del rymmer Jesu fängslande. "Solens Tempel" utspelas i sin helhet på sydamerikansk mark och beskriver den tunga vandringen till templet och slutligen offerbålet. Kalkyl företar vandringen i fångenskap, och de båda andra åtminstone av omständigheterna tvingade. Albumet avhandlar i sin helhet Jesu vandring till huvudskalleplatsen.
Resan blir strapatsrik, de vandrar över snöklädda berg och genom tät tropisk djungel och tvingas också till duster med indianer, vilda djur och skenande tåg. Väl framme vid templet letar de sig in genom ett vattenfall. Detta vattenfall sörjer för deras rening inför inträdet i templet, kanske kan det beteckna ett dop inför uppgörelsen? De tar sig så in i berget och genom en grotta in i en indianerna tillhörig gravkammare; en vandring genom dödsriket innan de båda i sällskap av den hjälpande indianpojken Zorrino inträder i templet.
När kaptenen och Tintin är fångade av indianerna döms de till döden. Haddock skriker åt inkan att indianerna inte har rätt att döda vare sig dem eller Kalkyl. "Det är inte vi som dödar er. Det är Solen själv som med sina strålar skall sätta eld på det bål som väntar er!" svarar inkan och tvår så, likt Pontius Pilatus, sina händer.
Här inträffar även, liksom i bibelns berättelse, att en av de dödsdömda kan frias av folket, i detta fall tack vare den medaljong en av översteprästerna tidigare givit Tintin för dennes rådiga ingripande då Zorrino anfallits av två vita män. Kalkyl - eller kanske i det här fallet alla tre fransmännen - har Jesus roll. Han är ditvandrad, det vill säga icke lokalbefolkning, och han har möjlighet att bli befriad, en möjlighet som dock går till Zorrino, här i rollen som Barabbas - den som gjort uppror mot lokal ordning, men frias. Kalkyl räddas inte av denna möjlighet till nåd. Tintin ger den frihet som varit även honom möjlig åt Zorrino. Folket har mandat att rädda en av de dömda, men behöver inte välja i det här fallet.
Vad mera är; då Tintin inser att de kommer att räddas och berättar det för kapten Haddock undrar denne hur det ska gå till. Tintins svar blir "Kapten: lita på mig och lova att lyda mig i allt utan förklaring - du ska få veta det sedan!" Kaptenen lovas frälsning om han bara litar på Tintin, tror och lyder. Ett vanligt kristet frälsningskrav.
Inför offrandet följs Kalkyl av en procession med kör, orkester och dansare. Dansarna utför en ceremoni med en lång, konstgjord orm ögonblicket innan bålet ska tändas. Ormen är en kristen symbol för Satan och att ormen vrider sig vid korsets fot symboliserar att Satan och synden är övervunna. Här är frågan om Hergé i så fall menade att Satan var besegrad i och med offret av de tre eller i och med befrielsen av dem.
Inför ceremonin pryds också offrens hattar, Tintins och Haddocks av något man kan tvinga sig att se som tistel, vilket är en kristen symbol för syndafallet, syndens inträde i världen, eller en lilja, i kristendomen symboliserande förgänglighet och livets obeständighet, och Kalkyls av en örn, vilket står för majestät, ett höjande till det gudomliga ljusets medelpunkt, eftersom örnen ansågs kunna nå högre än andra fåglar. Örnen symboliserar också Kristi himmelsfärd, då örnen sades vara det enda djuret som vågar se in i solen.
Till allt detta kommer hjältarnas entré i templet, varvid stenen vältras undan från graven - en uppenbar parallell till Jesu återuppståndelse - och att kapten Haddock i början av äventyret, i "De sju kristallkulorna", försöker göra vatten till vin.
Beaktas måste också, vid en analys av dessa båda tintinäventyr, det andra världskriget. Följetongspubliceringen av äventyret "De sju kristallkulorna" avbröts 2/9 1944, mitt under kriget. Äventyret fortsatte med "Solens tempel" - nu i egen, påkostad tidning - 26/9 1946. Här uppstår frågan om krigets avslutande och den "goda" sidans seger påverkat Hergé, om det märks i albumet och isåfall hur. Även tidigare hade Hergé använt sina serier för privata budskap. Mellan 7 och 11 års ålder (1914-18) gjorde Hergé serier om en ung pojkes nappatag med den tyska ockupationsmakten. Under det första världskriget var den förstås inte nazistisk, men likafullt tysk.
Vid Bryssels befrielse 3/9 1944 fick Hergé som arbetat vid en tidning under ockupationen - ehuru aldrig med politisk verksamhet - yrkesförbud. Han blev också anhållen 4 gånger, men aldrig åtalad. Det gick rykten om att såväl sinnessjukdom som död drabbat Hergé. Han blev andligen och socialt korsfäst av sina landsmän. Hergé har själv sagt att kriget, "eller snarare tiden efter kriget", var den viktigaste erfarenheten i hans liv "i fråga om förtryck och hat". Han har också kallat det en "oerhört svår" tid.
Den tyska ockupationscensuren under andra världskriget medförde att den som ville kritisera fick göra det mycket förtäckt om man ville nå ut. Kanske fick detta faktum Hergé att behandla sina krigsårsupplevelser allegoriskt och väl dolt. De personligen förödande angreppen på Hergé för medlöperi förblev resultatlösa rent juridiskt, och han kunde fortsätta sitt serieskapande, erövrande allt större popularitet. Här verkar rimligt att se Kalkyl i de här avhandlade äventyren också som symboliserande Hergé själv. I och med sitt yrkesförbud hotades han med undergång, men till sist befriades och återupprättades han och hans verk.
Liksom de av romarna ockuperade judarna själva ficks att offra Jesus före Barabbas och de av spanskättlingar ockuperade peruanerna söker offra Kalkyl et consortes offrade de av tyskarna tidigare ockuperade belgarna Hergé då han förföljdes efter kriget. Ockupationsmakterna har egentligen inget emot vare sig Kalkyl, Jesus eller Hergé. Det är Inkafolket som dömer Kalkyl, liksom judarna Jesus och belgarna Hergé. Det är i alla tre fallen de undanträngda som är orättvisa.
"Ni har ingen rätt att döda den mannen. Och inte oss heller! Det är rena mordet!" klagar Haddock vid domen mot honom och Tintin. Man kan läsa "De sju kristallkulorna" som ett inlägg mot dödsstraff och statligt övervåld, mot övergrepp. Trots att indianerna varit offer för spanjorernas övergrepp, judarna för romarnas och belgarna för tyskarnas begår de nya övergrepp mot Kalkyl respektive Jesus respektive Hergé.
Både beträffande Kalkyl och Hergé ger sig vedersakarna på fel offer. Kalkyl är oskyldig - att armringen han prydde sig med var Rascar Capacs visste han inte - det är hans gravskändande kolleger som är skyldiga. Han förstår inte varför han döms eller ens att han är anklagad. Liksom Hergé blir Kalkyl dömd efter obegripliga regler. Hergé förstår inte vad han gjort för brottsligt, han har ju inte samarbetat med nazisterna. Han har bara utövat sitt yrke, utan att skada någon.
En parallell till upphovsmannens öde står att finna hos Zorrino. Indianpojken "skall lida det straff som tillkommer förrädare", det vill säga att "hans hals skall avskäras på Solens altare". Förrädare, vilket Hergé skylldes för, döms hårdare än utomstående missdådare. Här överlåter inte indianerna dödandet på solen utan bestraffar aktivt genom att själva skära halsen av den dömde. Men samtidigt är också dessa förrädare oskyldigare än övriga brottslingar - ett barn respektive en ovetande - och har handlat mot sederna för en god sak.
Hergé menar kanske att han som vanlig människa bara helt enkelt blivit vid sin läst, något naturligt. Kanske menar han sig inte stor nog att bekämpa tyskarna, som heller icke Kalkyl indianerna. Att inte vara trogen sitt riktiga Jag är fel. Iklädandet av främmande roller straffar sig ju också i de båda äventyren. Så till exempel kapten Haddocks palaber med kohuvudet och Milous med hjälmen från rustningen. De får båda andra huvuden, andra masker, gör ett avsteg från sina sanna Jag, vilket båda gångerna slutar olyckligt.
Straffen för de divina anspråken i Kalkyls bärande av Capacs armring och Tintins och Haddocks inträngande i templet är, snarare än rättmätiga straff och androm till varnagel, exempel på dumma regler och det dumma i deras efterlevnad, eftersom de tre straffas av människor, inte av ett opersonligt öde.
Vilka är då de huvudsakliga skillnaderna mellan den bibliska korsfästelsen och den tintinska? I serieäventyret räddas inte hjältarna av Gud utan med mänsklig list och vad indianerna tar för Gud. Gud kan alltså inte hjälpa, tvärtom, tron leder till misstag. Gud hjälpte ju heller inte vare sig (världen) under eller (Hergé) efter kriget. De allierade segrade för att de tog saken i egna händer och ej litade till högre makter. Var det kanske krigets utgång som inspirerade Hergé att ändra historien till att det goda segrade även vid korsfästelsen? Är Kalkyls överlevnad en symbol för de allierades seger i kriget och Hergés återupprättelse efter kriget?
Som en parallell till de allierades betydelse för krigsutgången kan man sålunda konstatera att det inte är genom gudomligt ingripande utan genom Tintins list och handlingskraft Kalkyl räddas. Även kaptenen gör motstånd, trots att han inte är kapabel att hindra indianerna. Han lyckas dock inte, det står inte i hans makt, liksom Hergé menade det inte stå i sin makt att bekämpa tyskarna. Det är dock kaptenen som initialt tar upp kampen mot Kalkyls kidnappare. Även om han inte förmår besegra kidnapparna, kan han entusiasmera Tintin, som förmår befria fången. Törhända var det så Hergé uppfattade sin roll: visionär snarare än handlingsmänniska.
Solen skulle förvisso förmörkats hursomhelst, poängen här är att Tintin, handlingens man, utnyttjar det. Han är därför inte beroende av gudomlig hjälp och behöver alltså inte förkrossas av utebliven sådan.
Förmörkelsen äger rum oberoende av människors vilja. Menar Hergé att så även var fallet med Kristi solförmörkelse? Fanns där en möjlighet som försattes och därför blev Jesu undergång? Skulle han räddats om han litat till sig själv och inte hoppats på hjälp av en icke existerande eller åtminstone icke synlig Gud?
Haddock får efter att vännerna räddats förklaringen till räddningen. Han får veta allt om frälsningen efter korsfästelsen, i det på förhand utlovade himmelriket, men Tintins/handlingsmänniskans himmelrike finns i detta liv, en viktig skillnad gentemot evangeliernas förkunnelse. För kaptenen krävdes dock en formell död för insikten, en symbolisk rening och återfödelse.
Hergés version av korsfästelsen lämnar två frågor obesvarade, vilka också får avsluta denna analys:
- Kalkyl var oskyldig till vad han dömts för, eftersom hans himmelska anspråk var omedvetna. Men Jesus reste, fullt medvetet, lika himmelska anspråk. Var då enligt Hergé Jesu straff rättmätigt?
- Tintin förhindrar i Hergés version offrandet, frälsaren tar aldrig på sig våra synder. Ä;r då människornas synder inte förlåtna när korsfästelsen inte blir av?
Gustaf Skördeman
Källor:
Artikeln tidigare publicerad i Bild & Bubbla 4/91
Tintins äventyr nr 3 och 4, Carlsen if 1985 respektive 1988
Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. 1917 års översättning
Benoit Peeters: Hergé - boken om Tintin och hans skapare, Carlsen if 1983
Frithiof Dahlby, De heliga tecknens hemlighet, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1955
Index