Livet med fiktiva karaktärer

Man kunde tro att livet var enkelt när man umgås hela dagarna med människor man själv har hittat på. Man kunde till exempel få för sig att man bestämmer över dem, att de alltid gör precis som man vill. Det gör de tyvärr inte. Som författare är man inte herre över liv och död, man är bara observatör. Så här är det:

1. Romankaraktärer gör precis som de vill.

2. De lyssnar inte på en. De låtsas inte ens om att man finns. Man är luft för dem, trots att man skapat dem. På det sättet är de precis som tonåringar.

3. De är omöjliga att förstå sig på. Hur mycket man än vet om deras uppväxt och familjeförhållanden och hemliga drömmar så agerar de ändå oväntat och ologiskt, och det är det som är så fascinerande med dem. ”Vilken idiot du är, jag älskar dig” är en ständigt återkommande känsla när man skriver böcker.

4. Och när omvärlden tycker att man är konstig för att man lever sig inså mycket i dessa påhittade liv så finns alltid dessa påhittade världar att fly till för att få tröst.