De tidigaste kristna väntade Kristi återkomst och världens ände under deras egen livstid. Både förr och senare har över världen gått vågor av undergångstro. Inför år 1000 väntades den slutliga världskatastrofen. Under andra världskriget tyddes tidens tecken efter Uppenbarelsebokens anvisningar och visade för många troende att det stora kriget skulle bringa världen på fall. Med vätebomber och andra förstörelseinstrument har sådana tankar fått ny näring ännu senare. En variant av de senaste decenniernas kalla-kriget-tolkningar har ju också varit den apokalyptiska.
Med ett millennieskifte sex år bort (artikeln skriven 1994, förfs anm) är det inte förvånande att vi i mode och musik i så hög grad ser bakåt. Det var bättre och tryggare förr. Vad som nu ska komma - om något alls - kan ingen föreställa sig. Det vi ikläder oss och lyssnar till idag är vår barndoms och ungdoms attribut. Vi ser våra liv spelas upp igen under de sista ögonblicken före den kända världens undergång i och med det nya årtusendet.
Jag menar att det ligger i människans natur att gå under, att upphöra. Slutet på livet är inbyggt i och med början. Detta är en omedveten insikt som färgar människans alla handlingar. Alltså är det inte underligt att människan är mottaglig för alla de tecken som styrker denna instinkt och fångas av allt som bekräftar känslan.
Inom de allra flesta kulturer i hela mänsklighetens historia förefaller föreställningen att tiderna oavlåtligen blir sämre och människorna allt ondare ha funnits. Myten om det förlorade paradiset återkommer bland i stort sett alla folkslag: japaner och babylonier, kelter och araber, greker och judar. Berättelserna om det lyckliga urtillståndet är oftast förenade med tron på ett nytt paradis.
Kanske är det så att försämringen från födseln färgar. Individens känsla av att världen blivit hårdare, sämre, tristare, otryggare styr dess uppfattning av historien. Det tråkiga i att växa upp och förfärande i att åldras ger en selektiv perception av historien.
Grekerna talade i antiken om det förlorade paradiset Elysium. Den historiska utvecklingen var också enligt grekerna dominerad av nedgångstanken och inte tron på framsteg, trots deras högtstående kultur.
Det onda som Hesiodos såg i sin samtid var allmängiltiga ting: arbetets möda och sjukdomens plåga. Han menade att det funnits en tid då människorna besparats sådant.
Det har också för var och en funnits en tid då man besparats sådant: i barndomen! Det är enligt denna tolkning människans konfrontation med arbetet och åldrandet, det mänskliga, det till döden dömda, själva dödsmedvetandet, som gett Hesiodos och trosbröder denna syn.
Kanske bidrar även historier som äldre berättar, om hur allting var bättre förr, till en känsla av att försämringen är evig. De äldre upplever existensens regress för att de ser barndomens lycka i kontrast mot den tunga ålderdomen.
Mödosamt arbete och plågsamma sjukdomar var enligt antikens greker tecken på människolivets successiva förfall. Andra argument för den tron var vad man såg av moraliskt förfall, gudlöshet, förhärjande krig och staternas upplösning. Kanske är idéerna om gud, moral och stat omöjliga, oriktiga, onaturliga? Är hoppen om eviga värden och bestående storheter fåfänga försök att hejda cyklerna och döendet?
Ovidius menade att han levde i den sämsta världsåldern. Tänk då nära två tusen år av ytterligare försämring.
Föreställningen att människornas lott dittills blivit allt sämre parades inte sällan samman med idén att hela världens utveckling var ett slags evig böljegång. Människorna hade tidigt upptäckt olika former av regelbundna återkomster i naturen. Dygnets växlingar, månens faser, årstiderna. Det ger också en förhoppning om kommande bättre tider, om ett framtida paradis. Om nu den varma sommaren kommer tillbaka kanske den lyckliga barndomen också gör det.
Även inom judendomen lever föreställningen om ett förlorat paradis. I Edens lustgård hade Adam och Eva kunnat leva utan sorg och utan möda om de bara hållit sina löften till Gud. Vad deras förbannelse konkret innebar ger Gamla testamentet besked om. Kvinnan skall "med smärta" föda sina barn och vara sin man underdånig. Mannen skall inte längre få sitt bröd gratis av marken. "Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden..."
Förbannelsens följder är alltså precis följderna av inträdet i vuxenvärlden. Det paradis Adam & Eva lämnar är barndomens bekymmerslöshet.
Varken renässansen eller reformationen såg historiens höjdpunkt i framtiden utan i det förflutna - i antikens Grekland och Bibelns värld. På 1600-talet föddes tanken att vetenskapen kunde överträffa antikens. Föreställningen att man kunde göra framsteg på kunskapens område bröt fram ungefär samtidigt med att den tidigare världsbilden punkt för punkt ifrågasattes under 1500- och 1600-talen. Tron på politiska framsteg var däremot ovanlig före upplysningstiden. Det finns ett samband mellan de nya idéerna inom vetenskapen och hoppet om en rättvisare politisk och social ordning. Idag ses oftast politiska framsteg som omöjliga, oönskade eller båda delarna. Kan eller vill vi inte tänka oss att det blir bättre så är ju ett slut den enda möjliga utvecklingen. Jämför med Francis Fukuyamas häromåret så uppmärksammade artikel och bok om slutet på historien. Men är det vår rigida politiska syn som givit undergångstron eller tvärtom?
Barndomen är viktig för den personliga utvecklingen, men där en del vill hämta insikt ur den vill andra fly tillbaka till den. Jean-Jaques Rosseau var mot framstegsoptimismen. Det lyckliga urtillståndet var idealet, teknisk utveckling möttes med pessimism och motvilja. JJ som ville tillbaka till naturen kritiserade i stort sett alla samtida förhållanden och förnekade värdet av de nya kunskaperna från de senaste århundradena. Det andra kallade civilisation eller kultur var för honom onatur, förkonstling, förvridenhet. Kanske var den begynnande industrialiseringen skrämmande medan hans förflutna drömrike lockade med barndomens bekymmerslöshet.
Under 1800-talet började vi förstå världen. Vi blev vuxna och förstod att det inte var något att göra åt det. Herbert Spencer liknade samhällenas utveckling vid solsystemens. Allt började som nebulös, odifferentierad massa, koncentrerades i fasta kroppar, samhället differentieras, arbetsfördelningen tilltar. Liksom planeterna är fasta, självständiga kroppar skall individerna i Spencers framtida idealsamhälle vara självständiga och oberoende.
Upptäckter av nya naturvetenskapliga fenomen gav en felaktig tro att samma skulle återfinnas hos människan. En yttring av det var den så kallade socialdarwinismen.
Spencer menade att varje utveckling som nått sin fulländning därmed måste börja sin nedgång. Kanske var det Spencers privata känsla av åldrande, av att när själen mognat börjar kroppen ruttna.
Med industrialismen gjorde länder som England, USA, Tyskland och Frankrike påfallande ekonomiska vinster. Länderna fick allt större, allt mäktigare industrier, liksom nya produkter och tekniska uppfinningar. Vetenskaperna blomstrade. Då var det naturligt med framstegstro och tanken att hela historien bara syftat till detta.
Vad tror vi idag? Väger den materiella standardökningen i i-världen eller svälten i u-världen tyngst? Ska man se till det förhållandevis stora antalet demokratier eller till det stora antalet länder i krig? Har världen blivit sämre eller bättre? Måste det betyda något för den framtida utvecklingen? Vad är nästa steg? Kan vi kanske själva påverka vad 2000-talet kommer att innebära? Är historien cyklisk eller är den det bara så länge vi inte gör något åt det?
Varför tror vi på en domedag? För att vi inte kan föreställa oss en förändring. Varför tror vi att världen ska ta slut? För att vi vet att vi själva ska ta slut.
Gustaf Skördeman
(Artikeln tidigare publicerad i tidningen Vägvisaren 1994)